Så är det. Sa Kammarrätten.

I dag damp det ner ett brev på posten. I den gamla vanliga, hederliga brevlådan. Det är inte så vanligt. Det var ett brev från Kammarrätten i Göteborg. Det är inte heller så vanligt. Det har bara hänt en gång förut. Det var inget roligt brev.

Som den minnesgode kanske kommer ihåg så blev inte jag, och min partikollega Eva, beviljade ansvarsfrihet förra året. Vänersborgs kommunfullmäktige förklarade oss precis lika ansvariga som S Anders Larsson och de andra två i projektstyrelsen (Andreas Vänerlöv och Marianne Karlsson) till den ekonomiska skandalen kring arenabygget. Även resten av den dåvarande Barn- och Ungdomsnämnden förklarades ansvariga. Skillnaden mellan de andra i nämnden och mig var att jag röstade NEJ både i nämnden och kommunfullmäktige till hela arenaprojektet. Jag reserverade mig också skriftligt. Det gjorde ingen annan.

Första gången bygget kom på tal var i Barn- och Ungdomsnämnden den 25 maj 2007. Då skrev jag i min reservation:

”I den bästa av världar kan alla få efter behov. Och visst, det är en vision att sträva mot och att arbeta för. Men att tro att Vänersborg är där nu och kan satsa 140 miljoner på en inomhushall för bandy, det är en stor missuppfattning. Projektet har redan nu blivit 50 miljoner dyrare än beräknat och siffrorna är fortfarande preliminära. Pengarna behövs bättre inom vård, skola och omsorg.
Jag yrkar på att hela projektet begravs.”

Det hjälpte inte. Det hjälpte inte att jag röstade nej. Jag var ändå ansvarig för hela fördyringen. Jag och S Anders. Jag var lika ansvarig som S Anders… ”Det är ett politiskt spel” sa Marie Dahlin. Jag tyckte att det var för viktigt för att vara ett politiskt spel.

Jag överklagade kommunfullmäktiges beslut att inte bevilja mig ansvarsfrihet till Förvaltningsrätten. (Kärvling vill frias från ansvar) Förvaltningsrätten tog inte ställning i sakfrågan. De konstaterade bara att kommunfullmäktige hade rätt att fatta ett beslut i frågan. Om sedan fullmäktiges beslut var korrekt eller inte var inte rättens sak att pröva. (Moment 22) Menade Förvaltningsrätten.

Konsekvensen av domen blir att en förtroendevald politiker måste avgå för att slippa ansvar för andras beslut – fast man själv är mot.

Det tyckte jag var helt absurt. Det tycker jag fortfarande.

Jag begärde prövningstillstånd i Kammarrätten. (Det är klart att jag ska överklaga! och Överklagan av Förvaltningsrättens dom.) Man måste nämligen ansöka om prövningstillstånd innan man kan gå vidare och få domen prövad.

Idag kom svaret. På posten.

Kammarrättslagmannen Leif Nyström på Kammarrätten anser inte att det i ”mitt fall”:

• ”är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatdispens) att överklagandet prövas
• förekommer anledning till ändring av förvaltningsrättens avgörande (ändringsdispens)
• finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).”

Med andra ord. Kammarrätten har kommit fram till att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd.

Förutom att jag har lärt mig en del nya juridiska termer, så har jag också lärt mig att det inte finns någon som kan ta upp innehållet i min överklagan, dvs sakskälen till att jag anser att fullmäktige gjorde fel som inte beviljade mig ansvarsfrihet. Det finns alltså ingen instans i Sverige som kan pröva sakargumenten. Enligt Kammarrätten.

Slutsats 1. Kommunfullmäktige får besluta hur som helst, på vilka grunder, eller brist på grunder, som helst. Allt är lagligt.

Slutsats 2. En förtroendevald politiker måste avgå för att slippa ansvar för andras beslut – fast man själv är mot.

Det anser Sveriges rättsväsende i form av Förvaltningsrätten och Kammarrätten i Göteborg.

Är du som förtroendevald politiker mot ett beslut som majoriteten fattar – så måste du avgå. Är inte detta av ”vikt för ledning av rättstillämpningen”?

Usch. Kammarrättens utslag stör mitt rättsmedvetande. Och detta precis nu när jag sitter och rättar proven i ”Lag och rätt” som mina 8:or hade i fredags… Usch. I höstas läste de förresten om demokrati… (Tur att avsnitten är ”teoretiska”…)

En fruktansvärd tanke har slagit mig. Tänk om jag en natt år 2009 hade sprängt arenan. Då hade jag åkt i fängelse – men jag hade (antagligen) fått ansvarsfrihet av fullmäktige.
Är det så här det fungerar i Sverige?

Usch.

Till sist en liten ”anekdot” över hur det verkligen var på den tiden arenan byggdes.

Eftersom vi inte fick någon information om arenabygget så ställde Vänsterpartiet några frågor till S Anders Larsson i fullmäktige (19 dec 2007). En fråga löd:

”Är det sant att arenabygget inte stannar vid 140 miljoner?”

S Anders svarade kort och gott – NEJ.

När vi i Vänsterpartiet försökte få reda på information så ljög de ansvariga för oss.

”Det är ok att ljuga och mörka.” Sa chefsåklagare Sune Johansson och lade ner förundersökningen mot S Anders.

”Det är ok att de ansvariga ljuger och mörkar för dig Kärvling – du är ändå ansvarig för arenaskandalen.” Sa kommunfullmäktige.

”Så är det.” Sa Förvaltningsrätten.

”Så är det.” Sa Kammarrätten.

Är det någon idé att överklaga till Högsta Förvaltningsdomstolen?